.

Blev flyttad till barnakutvårds avdelningen för ett par dagar sedan. Kommer inte riktigt ihåg när vet knappt vad det är för dag. Vet att jag låg 11 dagar på KAVA iaf.
Ligger just nu sömnlös och funderar på livet.
Jag vill så fruktansvärt mycket men det känns så långt ifrån när jag ligger här med narkos dropp som knappt gör att jag är vaken många timmar om
Dygnet. Det tar bort smärtorna dock vilket är fruktansvärt skönt. Ändå kan jag känna att detta är så jävla orättvist. Jag flyttade upp hit för 5.5 månader sedan och vart sjuk mer än halva tiden. Jag som hade fått det helt perfekt. Med ett jobb som är underbart, en bra lägenhet och har bara underbara människor omkring mig varför ska jag bli sjuk då?!
Samtidigt är jag tacksam över att jag faktiskt inte har cancer vad dom vet iaf. Att jag har mitt hår kvar och inte har behövt operera bort Mina ben eller liknande. Så visst ska jag inte klaga för vissa har det värre.
Men jag har blivit så illa behandlad av läkaren på avd jag ligger på nu att jag får ångest av att tänka på honom. Så visst får jag klaga ändå. För jag har det fruktansvärt jobbigt och vi tar en dag i taget som min familj säger även om det enligt mig fällts alldeles för många tårar från både mig och dom redan. Jag är helt sönder stucken och fått infektioner i armarna pga alla stick. Bara idag har dom stuckit mig 4 gånger.
Jag fyller 18 på måndag och vill faktiskt inte fira min födelsedag på sjukhuset. Visst man fyller år varige år men inte 18. Jag vet varken A eller B och visst blir jag rädd när läkarna säger att "Natali kan sluta andas av det här men vi måste testa" eller " Vi kan inte ta bort smärtan så vi får vänta ut anfallet" då
Tvivlar man på vissa gånger om det kanske inte är det bästa iallafall. Det jobbigaste var ändå när det höll på 4 timmar och alla satt och grät. Jag kommer knappt ihåg något och önskar att jag var mer vid medvetandet under anfallet. Det var fruktansvärt jobbigt och jag vet att min familj känner sig maktlös och att det gör ont i dem att se mig ligga i anfall 1 timma som det brukar vara om
Dem är "okej" men 4 timmar.
Dom är underbara.
Jag är dock inte säker på om saker och ting är värt det vissa gånger längre. Efter 2,5 vecka på sjukhus så tvivlar jag och även läkarna på om jag någonsin kommer bli frisk..
För dom kan inte sätta en diagnos och när läkaren kommer in och skriker på
Mig under ett anfall så vill man inte mer. Jag vill inte mer just då. Men under timmarna jag "mår bra" så är det guld och jag kan inte längta mer än jag gör innan jag är så frisk jag kan bli och får komma hem och leva ett någorlunda normalt liv och faktiskt göra de sakerna jag har planerat och önskar. Det jag ser fram imot.
Jag skulle behöva resa bort ett tag och få känna att jag lever lite.
För när jag är utomlands det är då jag mår som allra bäst.
Men hela mitt liv har rasat ihop på 2-3 månader. Men så fort jag skrivs ut ska jag leva mitt liv och jag ska leva det till
100.
Långt och osammanhängande inlägg. Men lite tankar såhär på små timmarna.
Ta hand om varandra.